Att njuta
av livet är en konst…
jag endast vid sällsynta tillfällen behärskar.
Bloggarens Hemsida
Kompisar & Vänner
Läs- & Betraktningsvärd Inspiration från Fjärr & Nära
Njutning & Inspiration
Om Allt Är Sett & Läst
Wordpress Inloggning
Blogglistor
av livet är en konst…
jag endast vid sällsynta tillfällen behärskar.
Gud vilken härlig bild!
Njae, här var han nog inte med…så ditt beröm delar jag inte med mig av;) Varmt Tack!
Våffå dådå?
Själv dricker jag ”finvinet” ur mitt vulgärt stora glas, äter ost och lyssnar på skön musik.
Jag säger inte att livet inte kan bli bättre, men just nu är detta ”gott nock”.
Ja du, att förklara, eller ens förstå Våffå är inte lätt…det bara är på det viset, med ett s i tillägg…visset.
Här dricks det ”fulvin” ur glas som framstår som medicinmått i jämförelse med dina… vinet förvisso både välsmakande och behagligt, men inte lurar det själ och hjärta att känna ens en gnutta ”gott nock”.
Missade orden om din bild! Vacker, som vanligt och med det där speciella ljuset. Hmm…?
Vettu? Kommer att tänka på Asterix. För visst var det väl så att han trillade ner i en gryta med något när han var liten? Jag måtte också ha gjort det någongång.
Men tack:)…jag satt och saknade just det, från just dig…om bilden;)
Beträffande Asterix är han, om inte svart så i alla fall grå fläck på min kunskapskarta. Men lite bekant klingar det allt…dock utan att därför riktigt förstå vilken gryta du skulle ha trillat i.
Hej oh tusen tack för en lång och väldigt insiktsfull kommentar på min blogg.
Ja visst har vi val…. det har alla. MEN för det finns men…. jag vet inte hur mycket du läst min blogg men jag har saker jag faktistk inte KAN välja bort. Saker som gör livet tungt som jag inte kan påverka. Att jag tex har ett barn med funktionshinder kan jag absolut inget göra något åt. Han är mitt älskade barn men det betyder så mycket mera jobb än för många andra. Säger inte att jag har det värre än andra men det tar på krafterna.
Jag har ett heltidsjobb och jag kan inte gå ner i tid eftersom vi inte klarar det ekonomiskt…. samma sak där. Jag kan inte säga upp ett fast jobb för att det är för tungt. För att vi är för få. Som det är just nu finns inget annat jobb att söka. Inget som jag kan. Jag har dessutom resor till mitt jobb som oxå kostar och just nu läser min man vi kan inte plugga båda och i grund och botten trivs ja gmed mitt jobb MEN min kropp fixar det inte… JAG mår för psykiskt dåligt för att egentligen orka…
Men vad ska man göra?? Tre barn ska ha sitt…. vi måste få de vi har runt… det måste vi….
Jag hittar stunder för mig att vila men det räcker inte. Jag försöker hitta lösningar men helatiden kommer nya oförutsedda saker som inte jag kan påverka. Jag kan inte påverka att jag varit sjuk och opererats fertalet gånger detta år… jag kan inte göra så mycket åt att min bil hela tiden går sönder och att jag inte kan byta…. jag kan inte rå över att det mesta verkar drabba just mig… såhär ser just mitt liv ut.
Jag säger inte att jag inte kan eller att det är bara alla andra som kan. MEN andra säger att jo men det går utan att veta hur min situation ser ut. Utan att ens känna mig. Å jag säger itne att det är så lätt för andra men det är lätt för andra att säga hur jag ska göra men för mig är det inte alltid så lätt.
En dag kanske jag med har alla lösningar på mina problem men just nu har jag inte det och när man precis får näsan över kanten ja då är det fasen inte så lätt att ta tag i vare sig det ena eller andra. När orken knappt räcker till för att jobba och för att sedan klara barnen sedan finns ju några saker till man måste klara och det är lite mat och rena kläder… typ…. men de vet de flesta.
Ha en fin helg å välkommen till min blogg.
//Tess
Tess, insikter är jag bra på…självinsikter är det dock lite svårare med;)
Jag har läst, och tror mig förstå hur du har det. Jag förstår också att det finns fler än ett MEN, likaså att det finns saker som inte är möjliga, eller ens önskvärda att ändra eller välja bort.
Avsikten med mina rader var inte att berätta för dig att det finns val, för när den möjligheten väl uppenbarar sig kommer det att stå klart för dig, utan att vare sig jag eller någon annan berättar det.
Andemeningen och förhoppningen var, och är, däremot att du inte ska tillåta punkten att förbli punkt…utan låta den bli lite svävande. Detta dock utan att säga hur du ska göra, för det vare sig kan eller har jag rätt att göra.
Varmt tack för dina berättande rader, och för ditt välkomnande, som jag gärna tar emot. Välkommen säger också jag, till dig!
Ja det är nog så som du säger. Att när väl valmöjligheten och lättnader kommer så finns de bara där och faller naturligt. Just nu känns det ändå som att man vill sätta punkt. Jag har varit där… varit på väg. Men vem tar hand om mitt barn då? När jag har eget ansvar om dom nu? Så jag strävar på men undrar ibland HUR jag ska klara de. När det knappt finns hjälp att få. Det är tufft när inte någon egentligen vill sätta sig in i och förstå hur man kan ha det.
Som tur är har jag ju en man som hjälper mig men han kan ju inte lätta allt och jag har fått några vänner som verkligen lyssnar. Det hjälper mycket. De kan inte lösa min problem heller men de lyssnar och jag är inte så ensam.
TACK…. kommer kika in….
//Tess
Känslan av att vilja sätta punkt är bekant, och oavsett med vilken kraft punkten önskas slås borde jag ha lättare än du har, att sätta den. Här finns ingen att ta hänsyn till, ingen att känna ansvar för…men inte blir det enklare för det faktums skull.
Du har rätt, ingen kan lösa de problem man har, förutom man själv. Dock hjälper lyssnande öron, förstående själar och varma hjärtan. Ta väl vara på de människorna, och på din man.
Välkommen att kika in när helst du känner för det. Jag gör detsamma hos dig…
Ja jag har så ofta känt att jag vill avsluta. Allt. Det känns så hemskt. Men den gången som det verkligen var PUNKT med stort P så tog jag ändå tag i det och bad om hjälp. Man kan inte avsluta när man har barn. Det är väldigt ego att göra så. Visst man själv slipper men alla runt om… man har ju ändå några som bryr sig. Det har jag börjat inse hur tungt det än har varit.
Jag har inte haft så många och jag har förlorat så många vänner på vägen men nu har jag hittat några som jag känner förstroende för och det känns bra.
Har du inte familj? / Du svarar om du vill.) Var bor du???
Livet är svårt ibland men jag kämpar… men givetvis är vissa dagar mer svarta än andra. Tur att man ändå hittar lite ljus så man orkar upp.
TACK återigen för kloka ord.
//Tess
Tack och lov förvandlas vanligtvis punkten till ett komma, eller ett utropstecken. För visst är det så…livet innebär ansvar, förvisso mot de man har i sin närhet, men framförallt mot sig själv.
Klokt sagt måhända, men jag vet…det är inte lätt att dagligen möta den verklighet som är ens egen.
Nej Tess, lotten där priset var familj föll inte ut med vinst för mig. Saknar? Javisst…naturligtvis!
Inte ökar möjligheten precis av att jag sitter på landet i nordvästra delen av Skåne, dit ingen verkar hitta;)
Man får ju ge sig ut och leta efter den rätte… lättare sagt än gjort. Ler….. kanske är det inte försent ännu?
Jag har ju satt en skylt ute vid stora vägen, därefter pilar…och nyss öppnade jag min ytterdörr och ropade…
Kan jag göra något mer tro? *haha*
LER stort… JAAAA de kan man. Använd dejtsidor på nätet DE e säkra kort LOVAR. Så träffade jag min man. Hur gammal är du om man får fråga? Själv är jag 35.//Tess
Grattis till dig, och till mannen som vann ditt hjärta!
Men för mig, nänänä, provade gratis 5 dagar…och kan säga att det där orkar jag helt enkelt inte.
Svaret på din fråga vill jag inte tänka på…återkommer till det när jag fått rätt på siffrorna;)
Nu går det snart inte att skriva mer här…rader blir kortare och kortare…
Man får helt enkelt starta en ny ruta så raderna blir lååååånga igen.
Jag träffade honom på Spray där e de gratis. och visst man måste lägga ner lite energi men om man gör de så kan de gå riktigt bra.
Krogen? Hundtricket??? ler… mer förslag???
Okej berätta när siffrorna är på rätt plats och du vet vilken ålder du vill ha ;-D
//tess
Ja, men så bra det fungerade…med raderna!
Nja, det är inget för mig. Tusen frågor om vem-vad-hur…
Krogen faller på ytlighet, så är det kostsamt också…hundtricket är säkert bra, men kommer inte att funka där jag bor.
Siffrorna kommer nog aldrig att mentalt hamna på rätt plats, men bra vore det om dom skrevs 39…som då före den stora krisen. Nu är den bistra sanningen är nästa kris närmar sig med stormsteg…och den kommer säkert med, befarar jag, oerhört mycket större kraft än storm.
Ska hundtricket fungera får man ge sig iväg där folk går med hund. Många som pratar och hejjar… LOVAR… BLINK
Ja kriser kommer man i hela livet har jag lärt mig även om jag inte vet att jag haft någon typiskt kris sådär som vid 30 å så…. hela mitt liv är ju en kris. Å ibland stormar det hårt ibland blåser det bara… å det gör det för de mesta är jag rädd.
Hoppas du får en bra dag annars… å du en fråga igen… jobbar du som fotograf eller är det en hobby??? Själv jobbar jag som undersköterska på ett boende med nio gamlingar. Trivs bra men jobbet har blivit för tungt så jag har svårt att klara de….
//Tess
Ja, så är det ledsamt nog…kriserna avlöser varandra, ibland med så korta mellanrum att man knappt hinner hämta andan. De få tillfällen då vinden mojnar gäller det att suga ordentligt med luft.
Ja, det kan säkert fungera. Får kanske överväga det där med hund ännu en gång…eller göra min skylt större *hihi*
Njae, jobbar inte heltid som fotograf, men gör fotojobb då och då. I år har det dock varit lugnt, av flera skäl…men har för avsikt att ta nya och friskare tag nästa år.
Så är det ju i mitt liv med. Nu börjar de vänner jag har som verkligen är mina nära vänner att se att jag inte överdriver när jag säger att allt verkar drabba just mig. Utan att jag letar fel. SUCK ja… tur att jag inte känner mig lika ensam nu.
Synd att du bor så långt borta för du verkar otroligt duktig med kameran. Maken min är oxå duktig men jag skulle vilja ha någon som tog kort på barnen… lite annorlunda bilder än det där vanliga uppstälda.
Va jbbar du med till vardags då?
//tess