Strandbaden (Höganäs) 2009-11-19

Det blåste stormvindar i går…

Klimatkompensera

Vi, eller rättare ni, reser för frekvent till Thailand, står det att läsa i nyhetsrapporteringen. Huruvida ni också reser för frekvent från Thailand framgår däremot inte, men det är väl ett inte alltför långsökt antagande att ni även reser tillbaka.
Då ni reser med flyg till Thailand släpper var och en av er ut tre ton koldioxid. Hur mycket var och en av er släpper ut då ni reser hem, framgår inte i den av mig lästa artikeln.

Klart är dock att ni betraktas som bovar, en grupp till vilken även jag otvivelsamt inräknas, trots att jag inte reser vare sig till eller från Thailand.
Mitt brott är att jag nyttjar bil och äter biff. Ytterligare några brott kan säkert läggas till listan…
Att jag dessutom vanligtvis njuter av den biff jag äter, gör mig förmodligen till en än större bov. Skulle jag också avslöja att denna matnjutning, och nyttjandet av bil, inte ger mig ett uns av dåligt samvete, skulle jag med stor sannolikhet bli betraktad som en riktig storskurk. Jag väljer därför att inte säga något om just detta…

Att ge oss dåligt samvete för att vi vill resa på semester, och nu och emellan äta en saftig biff, det går för sig, men att tänka på vår miljö då det gäller att dela ut gammaldags brev och miljöovänliga reklamblad vore väl att önska lite för mycket.
För nu, när gamla fina Kungliga Postverket inte längre är vare sig kungligt eller verkligt, då fördelas pappersposten mellan flera olika företag. Ett till dig, ett till mig, ett till dig…nu fick du fler än jag…

Här hos mig på landet kommer först en liten gul bil, som det står skrivet Posten på, vars förare lägger något litet papper i min brevlåda. Efter en stund, en halvtimme eller så, kommer det en vit bil, som det står skrivet City Mail på, vars förare ibland lägger något litet papper i min brevlåda. Där har något gått riktigt fel, då min boning är belägen så långt från något city det är möjligt att komma…eller nästan i alla fall.
Det händer att dessa två bilar kommer körande precis efter varandra, eller i alla fall den andra efter den första, och det ser lite miljöovänligt ut.
Det händer också att jag inte får något papper alls, men det kan ju inte de som kör rå för…

Det är uppenbarligen viktigare att avreglera och värna fri företagsamhet, än att tänka klimat…men det har väl något med politik att göra, antar jag.

Nåväl, de två utdelningsföretagens varande är måhända snart ett minne blott, då det nu pågår en konferens i syfte att sprida kunskap om, och därmed öka användandet av fakturering på elektroniskt sätt. Detta kallas att E-fakturera, en räkning som till skillnad mot förr och nu, kan komma oss tillhanda via E-post, att öppnas utan sprätt direkt i E-brevlådan, för att vid betalning signeras med personlig kod, benämnd E-legitimation.
Önskas det hjälp att hantera dessa nymodigheter kan den sökas, och måhända finnas med hjälp av E-kontakt.

Av allt arbete att döma, för att få oss att nyttja dessa E, kan väl slutsatsen vara att E är bra. Dock ingen regel utan att det berömda undantaget ges ett litet hörn, ty E-nummer är tydligen inte nyttigt, och därför något vi bör undvika.
Här menas då inte den sorts nummer som med stjärnors hjälp, och en gnutta charm, kan bli resultat av lyckad E-kontakt, utan om alla de siffror som huller om buller strös i burkar och förpackningar, vars innehåll är att betrakta som livsmedel. Undvik därför E-nummer, undantaget de gånger bokstaven följs av en ensam sexa…

Svanen – Bra Miljöval – Äkta Vara – Blomman – Krav – Ekologiskt Jordbruk – MSC (Marine Stewardship Council) – Svenska FSC (Forest Stewardship Council) – Naturens Bästa – Grön Energi – Suck…
Det sistnämnda mer ett uttryck av känsla än av val.

Många anledningar att känna gnaget av samvetets dåliga sida, men frukta inte alltför mycket. Det är nämligen möjligt att miljökompensera. Några extra frivilliga kronor i tillägg på flygbiljetten, och samvetets dåliga sida blåser bort med samma hastighet som planet tar er till soliga Thailand.
Något längre tid tar det förstås innan de kronorna lyckas förvandla el från brun kol, till el från grön källa…men så småningom kommer säkert sladdarna i våra hem att blomstra.

Funderar över om en tjuga, istället för den sedvanliga femkronan, skulle anses som tillräcklig miljökompensation för att nyttja havet till det ändamål skylten informerar om.
Nä, troligen inte, och därför valde jag att avvakta ett bättre alternativ, och med det tycker jag mig ha gjort ett riktigt Bra Miljöval…För Naturens Bästa.

Dessutom slapp jag bli kall om rumpan…

Varning

…badbrygga och flotte beträdes på egen risk – Styrelsen

Stranden mellan Skäldervikens vatten och samhället Magnarpsstrand, Bjärehalvön, Skåne.

Skälderviken 2009-11-15

Lite på sniskan, eller mycket…dock ej på kanelen…

Tristess

V ä g e n  d i t . . .

och Chris Rea sjunger passande – The Road to Hell.

Ur arkivet: Femtiofyra

Ä v e n  i  d e t  g r å  k a n  m a n  f i n n a  l i t e  f ä r g . . .

Ur arkivet: Femtiotre

G r å . . .

Ur arkivet: Femtiotvå

B l å . . .

Vardagspuls

Häromveckan gjordes ett av mina numera alltför sällan förekommande besök i La Stada, Malmö. Målet var att hämta upp fina A, för att därefter göra visit på IKEAs nyöppnade varuhus. Att ta några nya bilder på A var också något som stod på listan över den dagens tänkta aktiviteter – nu flyttat till annan dag.

Besöket på det stora möbelvaruhuset klarades av under stor trevnad, med många skratt och leende att länge bevara i själen. Många tankar och idéer till förnyelse av min bonings inre gavs också.
Därefter styrdes färden mot stadens centrum, där sen lunch av asiatiskt snitt avnjöts. En och annan butik gavs också för oss nöjsamma besök, även om de flesta betraktades genom fönster, på behörigt avstånd från köplustars vassa klor.

Under promenaden i centrum njöts, förutom trevligt och berikande sällskap, en skummande latte från Espresso House, samt betraktande av människor i rörelse. Människor med mindre snabba rörelser också för den delen, då det sent i oktober till trots, var tämligen välbesökt på uteserveringarna.
Jodå, det är rätt, både sett och skrivet – uteserveringar. I byn där jag bor, Höganäs, där finns inte många uteserveringar, ens under sommarmånaderna. I grannbyn Helsingborg är dom förstås desto fler, åtminstone sommartid. Övrig tid av året är också den byn så öde och tyst att det känns som ett sorgesamt Requiem lagt sin slöja över takåsarna.

Varje gång, då jag efter besök i någon riktig stad, träder in genom dörren till min lantliga boning genomborras min själ av tomhetens skarpa och hårda spjut. Hur sjutton hamnade jag här, är något jag funderar över.
Jag vill kunna promenera bland människor och ljus, få uppleva liv och rörelse, utan att behöva nyttja min bil som färdmedel. Jag vill kunna slinka in på något trevligt ställe, och avnjuta ett eller flera glas vin, en tisdag – utan att hela byn meddelats händelsen innan aftonen övergått till natt.

Jag vill känna stadens vardagspuls…jag behöver det…för att överleva…

Tillbakablick

Då jag i går satt och skrev om min tågresa i Östtyskland och Tjeckoslovakien , flimrade många minnen förbi mina inre fönster. Några av de formades till stationer, där minnet gavs en paus att samla och tillrättalägga tankar.
En av den resans händelser ligger mig särskilt varmt om hjärtat, då den i flera avseende satt djupa spår i min själ, och i det sätt på vilket jag försöker att möta och betrakta mina medmänniskor.

Raderna nedan skrev jag i april 2007, och publicerade i en tidigare blogg, där ord och känslor av desamma var viktigare än bilder.

*     *     *

Möten…
med människor inträffar varje dag. De flesta av dessa möten flyger tämligen obemärkt förbi, kanske dom inte ens hinner registreras i vårt redan så upptagna och på gränsen till smärtsamhet överfyllda medvetande.
Ett medvetande som utan eget val fyllts med måsten och hinna…eller kan det vara så att det inte är det omgivande samhällets och den sociala sfärens krav, utan av helt fri vilja våra egna krav. Kanske är det då inte fråga om krav och måsten, utan helt enkelt en drivkraft att se som en gåva, vars syfte är att berika jaget, och därmed också livet.
Att finna någon sanning i detta, som inte är frågeställningar, eftersom meningarna inte är formulerade på det sättet, är inte vare sig min avsikt eller förhoppning. Meningarna är helt enkelt enbart ett infall av fri tankeverksamhet, att betrakta som en önskan att finna sanningen…min helt egna och högst personliga sanning.

Nu var det inte sanningar, eller dess motsats detta skulle handla om, utan om möten. Inte de möten som sker i livets förbifart, utan de möten som på ett eller annat sätt etsar sig fast i minnet och i själen.

En stad, starkt förorenad av industri och koleldning, en järnvägsstation…i ett land som inte längre finns, Tjeckoslovakien. På perrongen stod två människor, en kortväxt kvinna vars ansikte bar tydliga spår av väder och vind, med blicken och målet tydligt fäst mot det inkommande tåget…och jag, planlöst betraktande kvinnan och hennes väskor.
När gnisslande bromsar stannat tågets rörelse, och dörrarna öppnats greppade damen sina båda väskor, som var alldeles för tunga att ensam baxa genom den smala dörröppningen. Jag hjälpte henne upp i vagnen, placerade hennes väskor i första lediga kupé…och plötsligt, utan vetskap om destination satt jag mitt emot henne och såg in i ett par varma och vänliga ögon, och ett ansikte som tacksamt log mot den hjälpsamma främlingen.

Tiden var en annan, då pengar av papper kunde lösa biljett av tågets konduktör, utan att bli bötfälld och avkastad vid nästa station…detta gällde även av detta tågs statligt anställde, och säkert sedan länge desillusionerade konduktör.
Vi satt där, damen och jag, och samtalade…trots att ingen av oss kunde något språk som den andra förstod. Med sann generositet delade hon med sig av sin medhavda matsäck, hela tiden berättande om sitt liv och om landskapet som passerade utanför det smutsiga tågfönstret…åtminstone var det känslan jag fick av hennes obegripliga ord, som blev allt långsammare i takt med mina allt tydligare blickliga frågetecken.
Hon ville verkligen berätta, och hon ville jag skulle förstå…och nog förstod jag, inte allt men bra mycket. Det kanske var en fråga om intresse, och önskan om att vilja förstå.

Efter några timmars vilsamt skumpande var vi framme, eller rättare, damen var framme vid den station hon med vänlig beslutsamhet även gjorde till min.
Hennes son mötte upp, med mycket gammal bil av tjeckiskt märke och kvalitet…och utan vare sig argumentation eller frågande blickar befann jag mig, efter sedvanlig artighetshälsning sittande i ett trångt baksäte på väg mot okänd lantlig destination. Efter kanske en halv timmas färd på skumpiga vägar var vi framme, vid en gård som såg ut att vara hämtat från historisk tid.
En kvinna, lantlig och naturligt vacker som en försommarmorgon, mötte med stora famnen. Att denna kvinna var sonhustru i familjen förstod jag genast, men vad jag inte förstod…och fortfarande inte förstår, är att inte heller hon ställde några frågor eller gav någon frågande blick. Enbart ett varmt och vänligt välkomnande…till en fullständig främling, tillika otvättad och därav illaluktande, men jag antar det senare inte spelade någon större roll på den plats vi befann oss.

Mitt i all denna varma vänlighet kunde jag inte släppa tanken på att något var ordentligt fel. Kanske misstog dom mig för någon annan, kanske hade jag missat någon text på tjeckiska där jag frivilligt gav bort mig som slav…såg att boningshuset hade källare.
Lyckligtvis kom vi ganska snart fram till att den yngre kvinnan var kommunicerbar på ett fullt begripligt språk, tyska. Gott sein dank…äntligen kunde vi försöka bringa ordning i varför jag befann mig där jag gjorde…trodde jag. Det var bara så att ingen var intresserad av det svaret, av det enkla skäl att ingen hade ställt frågan…mer än jag själv.
Istället fortsatte vardagen, deras vardag, på samma sätt den säkert gjorde veckans alla dagar. Kanske inte riktigt förstås…jag förstod ganska snart att maten som dukades fram var mer omsorgsfullt vald än andra vardagar, och att sängen jag bjöds att sova i annars var sovplats för två barn, som nu fick trängas tillsammans med deras mamma och pappa. Jag hade inte hjärta att föreslå golvet som mer passande, och behagligare plats för mig att sova…jag bjöds ju det bästa huset att erbjuda.

Efter två nätter, och lika många dagar med oerhört trevligt sällskap och god mat, kändes det dags för mig att resa vidare. Än i dag, när jag i minnet ser och hör familjens protester tror jag dom var äkta…dom ville verkligen jag skulle stanna ytterligare några dagar.
Att lämna deras varma och gästfria hem var svårt, men svårast var att jag ville få lov att göra rätt för mig. Naturligtvis hade jag aldrig en tanke på att överlämna pengar, det vore att förödmjuka, och förringa deras gästfrihet…men jag stoppade några sedlar under ett fat på köksbordet, som jag hoppas och önskar kom till god nytta och glädje.
Som den naturligaste sak i världen bjöds jag skjuts in till byn och stationen, och på vägen dit kom jag på ytterligare ett sätt att återgälda allt jag bjudits på. När vi närmade oss bensinmacken som låg intill stationen pekade jag åt mannen att svänga in, och utan protest tilläts jag betala för dom liter bensin som rymdes i tanken.
Blicken jag fick som tack sa det mesta…och handslaget och kindpussarna sa allt.

Några dagars möte att minnas. Men minnet är som bekant selektivt…kanske var maten inte lika god som jag vill minnas den…kanske var kvinnan inte fullt så vacker som en försommarmorgon, men säkert är att hon var naturlig, och det betyder oerhört mycket mer än konstlad och tillfällig skönhet. Säkert är också att deras gästfrihet var ärlig och från hjärtan kommen…att för evigt ha en varm plats i mitt hjärtas minnesbank.
Mitt liv berikades under dessa dagar, och jag hoppas att också deras liv berikades. Tror faktiskt det.

Möten…att minnas…är också en sorts ljus…

*     *     *

vars låga vördsamt bör behållas brinnande.